Montaigne om varför själva livet är ett hantverk

När Montaigne kallar livet sitt yrke och sin konst flyttar han uppmärksamheten från stora prestationer till själva sättet att existera. En människa kan vara skicklig i sitt arbete, beläst eller framgångsrik och ändå hantera tid, kropp, rädsla, njutning och dödlighet illa. För Montaigne är arbetet med detta inte ett sidospår från filosofin — det är själva praktiken.

Formuleringen finns i bok II av Essäerna, i kapitlet om övning. Montaigne använder ständigt sin egen erfarenhet som material för tänkande: vanor, minne, vänskap, sjukdom, tillfälligheter och fel. Det är inte bara fascination för det egna jaget. Det är en metod att pröva omdömen mot ett verkligt liv i stället för att presentera ett färdigt system ovanifrån.

Den praktiska frågan är obekväm: om livet är ett hantverk, vad tränar vi på varje dag? Brådska blir också en vana genom repetition. Detsamma gäller förmågan att lyssna, vila utan skuld, erkänna ett misstag eller låta bli att förstora ett bakslag. Livets kvalitet formas av återkommande sätt att reagera lika mycket som av sällsynta stora beslut.

Montaigne romantiserar alltså inte livet som ett vackert konstverk. Hans ‘konst’ liknar mer hantverkarens uppmärksamhet: se noggrant, justera rörelsen, arbeta med det material som faktiskt finns — och fortsätt lära så länge livet pågår.